I Sverige är det mycket ovanligt att det finns stora flacka områden omkring floderna. Nedre Dalälven steg upp sent ur havet och har ännu inte grävt ner sig i en markant flodfåra.
Sedan vårfloden försvunnit och markerna torkat upp kunde man under augusti månad slå gräset och torka det i en volm som sattes upp på en från marken upphöjd ställning kallad stacksto.
Under 1600-talet fanns det ju inte mycket uppodlad jord i byn och höet från ängsslåttern var en viktig del av utfordringen av djuren under vintern. Det har också funnits ett flertal ängslador på och i kanterna av änget som visar på att ängsslåttern var viktig. Hedesunda var tack vare detta förhållande den mest boskapsdominerade trakten i Gävleborgs län.
Att ängsslåttern var viktig visar också en karta från 1775 över Somfaränget. Det finns mark för följande byar utöver de närliggande Ön, Dalkarsbo och Fryggesbo: Sewalbo, Wästbyggeby, Wall, Rångsta, Holm, Berg, Hadeholm och Ålbo.
De viktiga med ängsslåttern förstår man också när det på 1960-talet fanns fyra lador till Per Nirs och tre lador till Per Jons som bara var till för ängshö på Dalkarlsbos del av Somfarmyran. Dessutom fanns det då ytterligare tio lador på Per Nirs, utspridda på hemskiftet och sju stycken på Per Jons. Ladugårdarna hade små höskullar i äldre tider och det var nödvändigt att lagra höet snabbt nära de mer avlägsna åkrarna.
En fäbod startades 1692 cirka fem km sydost om byn. Två gårdar i närheten av fäboden, Harmyra och Harbäck, såg denna fäbod och tillhörande slåtteräng, Myggmyran, som ett intrång på deras marker och under 29 år hade man tvister i härads- och hovrätten.