Hedesunda socken blev under 1600-talets andra hälft omgärdat av två av Sveriges stora järnbruk, Söderfors och Gysinge.
Söderfors bruk, som startade 1676, hade länge monopol på att tillverka ankare till flottan. Dessutom tillverkade man liksom andra bruk stångjärn. Årsproduktionen var under 1700-talet omkring 600 ton per år. Man använde en kolkrävande metod, halvvallonsmide, och till tillverkningen gick det åt omkring 30 000 kubikmeter träkol per år! Malmen kom huvudsakligen från Dannemora gruvor.
Vallonbruket Gysinge, som startade 1668, hade på 1700-talet en tillverkning av cirka 300 ton järn och troligen förbrukning av cirka 12 000 kubikmeter träkol. Malmen kom även här från Dannemora med en liten del från "Hadegruvorna". Den vinterbaserade hästtransporten av Dannemoramalmen gick tvärs igenom Sevallbo by.
Utan att överdriva kan man påstå att Hedesunda låg i Sveriges viktigaste industribälte under nästan 200 år!
Bruken arrenderade kronans allmänningar och köpte även upp gårdar från tidigare självägande bönder. Ibland med vad vi idag skulle kalla tveksamma metoder och kronans stöd. Dalkarsbo by levererade kol till Söderfors bruk där mer än hälften köptes in utifrån.
Söderfors bruks stora behov av träkol gav under 200 års tid en del extra inkomster till gården Per Nirs, främst under vinterhalvåret. Man kan anta att detta var en anledning till att Per Nirs behölls i samma släkt.
Det finns inga uppgifter om detta hur mycket Per Nirs kolade varje år men vi vet att det fanns sju kolbottnar som måste ha använts flera gånger.
Frakten av det färdiga kolet gjordes i en kolstig. Totalt innehöll en kolstig 1,98 kubikmeter och bestod av på två behållare. Transporten skedde på kälkar vintertid till några av brukets lagerplatser. För Dalkarsbos del var det bland annat Svartnäs c:a 1 km öster om Hällskog. Där lastades kolet på skutor som gick till Söderfors.