Under 1900-talets första hälft genomgick såväl Sverige som gården stora förändringar. Inte minst tekniska landvinningar förändrade gårdens förutsättningar. Gården fick till exempel elektricitet den sjunde mars 1919 klockan 15 (fast det kallades inte el, utan "belysningslinor").
I takt med att levnadsstandarden ökade räckte de små jordbitarna inte längre till för en bra försörjning. För många småbönder blev också industrijobb nu lockande. De flyttade och gav upp "ladugårdsslitet".
Under perioden 1916–1946 flyttade 5 527 personer från Hedesunda till omgivande städer och industriorter. När man betänker att folkmängden i Hedesunda socken var på topp 1901 med 5 096 personer förstår man att det rådde en ny tidsanda.
Under Olof Löfs ledning byggdes många av de byggnader som finns idag. Bland annat byggdes den nuvarande stenladugården 1914–1917. Ett nytt bostadshus stod klart 1928. En intressant frågan är hur han hade råd. Det finns just nu inget riktigt svar på detta men det är troligen relativt goda virkespriser tillsammans med timmerkörning och smör- och köttförsäljning som bidragit.
Under Olofs son Erik Löv fortsatte Per Nirs att brukas som vanligt men en tid utan kor. 1966 köpte Erik och hans fru Anna Brita åter kor och hade djurhållning fram till 1982.
Efter 1989 används gården Per Nirs inte längre för jordbruk som huvudsaklig försörjning.
Gården ägs sedan början av 1990-talet av Eriks son Arne Löf. Både Arne och hans fru Agneta arbetar i den nu växande tjänstesektorn och har på Per Nirs en rik kulturarvsfritid med byggnads- och landskapsvård. Får finns det fortfarande och idag är de en del av landskapsvården.
1994 återköptes den del som styckades av 1893 utom bostadstomten, alltså Anders Ers. Så idag ser Per Nirs marker ut som de gjorde 1607 utom att mycket mer är uppodlat. Såvitt vi vet finns ingen byggnad kvar från den första tiden.